Våldsbejakande vänsterextremism: Ideologi

En politisk subkultur
Några av den våldsbejakande vänsterextremismens ideologer
Romantiserad bild av 1970-talets terrorgrupper

En politisk subkultur

Den autonoma vänstern driver sakfrågor som generellt tilltalar många människor. Den arbetar bland annat mot rasism, nazism, sexism, homofobi, för en bättre miljö och djurens rättigheter. Dessutom är den antikapitalistisk, antiimperialistisk, USA- och Israelfientlig, arbetar för flyktingars rättigheter och för ett socialistiskt samhälle som baserar sig på rättvisa och jämlikhet.

Miljön kan beskrivas som en politisk subkultur med främst ungdomar som engagerar sig i en rad rättvisefrågor, och där personer rör sig mellan olika engagemang och nätverk. Den politiska utgångspunkten är radikalt vänster, men den ideologiska tillhörigheten behöver inte vara särskilt exakt.

Värderingarna är till stor del gemensamma med nya sociala rörelser som bland annat antiglobaliseringsrörelsen, som genomförde protester mot olika toppmöten och liknande, framför allt kring början av 2000-talet. De autonoma rörelserna ser sig själva som de sociala rörelsernas militanta falang.

Begreppet den autonoma rörelsen är hämtad från fackliga protester i 1960-talets Italien där arbetarna ville bedriva kampen i självständiga enheter och lade sig till med ett arbetssätt som fortfarande ses som ett föredöme. Det har liknats vid ett stim fiskar som simmar i samma riktning, och som i kraft av att vara många inte är lika lätta att angripa. Eller som myror i en myrstack där varje myra beröra andra myror, men ändå har en egen uppgift och funktion att fylla. De olika aktörerna kan bli mindre sårbara genom att inte kommunicera sina avsikter med andra i nätverket. De ser sig inte heller som ansvariga för vad de andra i nätverket gör.

Gemensamt för dem som ingår i den autonoma miljön är en föreställning om att det nuvarande statsskicket är förtryckande och saknar legitimitet. Under vissa förutsättningar är det därför rätt att begå brott för politiska ändamål istället för att acceptera den demokratiska processen. Hur och när exempelvis våld är befogat att använda diskuteras inom miljön, och det är långt ifrån alla personer med anknytning hit som själva begår politiskt motiverade brott.

Den autonoma vänstern säger sig vilja ha ett mer demokratiskt samhälle än dagens, som man menar är odemokratiskt. Istället för representativ demokrati argumenterar man för en sorts direktdemokrati. Men samtidigt finns i miljön en grundläggande uppfattning att man i sin politiska kamp har rätt att använda alla de metoder som man själv anser bäst, alldeles oavsett om det innebär att man kränker andra människors demokratiska rättigheter som yttrande- och mötesfrihet. Därför kan den autonoma miljöns egentliga demokratisyn starkt ifrågasättas.

I likhet med hur det fungerar i andra extremistmiljöer ser många inom den autonoma vänstern sig själva som del av en ”motståndsrörelse” som bekämpar ett förtryckande samhälle inifrån. Kamrater som sitter i fängelse för brott begångna i den politiska kampen heroiseras, och det förekommer insamling av pengar som går till fängslade aktivister. På sikt förespråkar den autonoma miljön väpnad revolution för att förändra samhället.

 

Några av den våldsbejakande vänsterextremismens ideologer

Den ideologiska debatten inom extremvänstern kan ofta förefalla påtagligt teoretisk och akademisk, i synnerhet om man jämför den med motsvarande diskussioner inom extremhögern. Det refereras flitigt till ideologer inom äldre kommunistiska och anarkistiska rörelser, och det finns även nyare ideologer som fått en betydelse. En del av dessa uppskattas även av en bred vänster, men det finns några namn som förekommer mer frekvent inom just den våldsbejakande vänstern.

Porträtt: Guy Debord och situationismen

En person som inspirerat den autonoma vänstern är Guy Debord (1931–1994) som startade den så kallade Situationistiska internationalen. Begreppet situationism lever kvar inom bland annat extremvänstern. Hans mest kända bok är Skådespelssamhället. Situationismen var en stark drivkraft bakom majrevolten i Frankrike 1968.

Situationismen kan uttolkas på många olika sätt, men en grundtanke är att människan genom kapitalismens dominans skapats till passiva åskådare och måste öva sig att ingripa. Situationistiska tankar ligger bland annat till grund för aktioner som Reclaim the Streets  där man försöker återta gaturummet från kapitalistiska krafter.

Porträtt: Zapatisterna och Ya Basta

Den rörelse som inspirerat den autonoma vänstern mer än någon annan är Zapatisterna i Mexico och dess ledare Subcommandant Marcos. Zapatisterna bildades av mayaindianer i Chiapas, en delstat i södra Mexico. De kan beskrivas som en bonderevolutionär rörelse som kring mitten av 1990-talet inledde ett väpnat upprör mot den mexikanska staten och dess representanter.

Zapatisterna beundras för att de skapat en maktstruktur där inflytandet går nerifrån och uppåt i organisationen, en decentralisering med anarkistiska rötter. Att ledaren har prefixet ”sub” före sitt namn indikerar att han är utbytbar. Hans rätta identitet är omtvistad, han uppenbarar sig alltid maskerad i likhet med andra i Zapatisternas ledning. Alla kan sätta på sig en mask och bli ledare, är budskapet.

Zapatisterna har inspirerat den italienska rörelsen Ya Basta, som ungefär kan översättas till ”nog är nog”, eller ”nu räcker det”. Ya Basta står för en form av civil olydnad som består av processioner av människor som tågar maskerade och i likadana vita kläder (Tute Bianche). Detta förekom bland annat i protesterna kring Göteborgshändelserna 2001 och har även varit en del av andra liknande protester mot toppmöten. Det vita ska stå för osynlighet, maskeringen för ansiktslöshet och den tysta protesten, marscherna sker utan slagord, ska manifestera olydnad.

Tanken på en ansiktslös protest fanns även med i bildandet av det Osynliga partiet.

De vita kläderna ska inte förväxlas med det svarta blocket, där deltagarna maskerar sig och klär sig helt i svart, och dessutom aktivt deltar i våldshandlingar vilket inte det vita blocket brukar göra. Dessa har en tydligare inriktning på att agera med våld. Tidigare under 2000-talet var det vanligt med ett svart block i olika demonstrationer och manifestationer som genomfördes av den autonoma vänstern.

Citat: Våld är ett legitimt medel

”Det svarta blocket, som sådant, existerar egentligen inte. Det är olika personer och grupper, ofta svartklädda, som delar åsikten att förstörelse av egendom och i vissa fall våld mot polisen, kan vara ett effektivt och legitimt politiskt medel. Underförstått, de åkallar legitimiteten i självförsvar mot en regim, vars illegitimitet och ofattbara våld, blir mer och mer uppenbart för var dag som går. ”

(Källa: El Viejo (2001): Ett realistiskt förslag på hur man kan försvara rörelsen och dess sammanhållning. Ur: I stundens hetta – svarta block, vita overaller och osynliga partier, Roh-Nin förlag (2011).)

Citat: Privategendom är våld

”Privategendom – och i dess förlängning, kapitalismen – är i sitt innersta väsen repressivt våld och kan inte reformeras eller förmildras. Oavsett om all makt koncentreras till några få företagsledares händer, eller riktas om till en regulativ apparat med uppgift att förmildra dessa ledares katastrofer, kan ingen vara så fri eller kraftfull som de skulle kunna vara i ett ickehierarkiskt samhälle.

När vi slår sönder ett fönster är vårt mål att förstöra den tunna fernissa av legitimitet som omger den privata egendomsrätten./…/

Ett skyltfönster blir en bra ventilation för att släppa in frisk luft in i den förtryckande atmosfären som råder i de stora varuhuset och klädesaffärerna (åtminstone fram tills polisen beslutar att fylla närmaste vägblockad med tårgas).”

Källa: ACME-kollektivet (1999): Kommuniké från en fraktion av svarta blocket. Ur: I stundens hetta – svarta block, vita overaller och osynliga partier, Roh-Nin förlag (2011).

Fördjupning: Mer om de autonoma nätverken

Ekots lördagsintervju från 23 maj 2000 handlade om Mia Halvarsdotter, aktivist i det vänsterautonoma nätverket.
• En inblick i den autonoma rörelsens idévärld ger antologin:
I stundens hetta – svarta block, vita overaller och osynliga partier, Roh-Nin förlag (2011).

 

Romantiserad bild av 1970-talets terrorgrupper

Ofta romantiseras 1970-talets vänsterterrorgrupper i retorik och propaganda. T-shirts med den tyska terroristgruppen Röda armé-fraktionens (RAF) logotype säljs till exempel på bokkaféer och webbshoppar knutna till den autonoma miljön, eller refereras till som här i informationsbladet Alarmkalendern från slutet av 1990-talet där det argumenteras för väpnad kamp mot polisen:

Det fanns på 70-talet kamrater i ett flertal västeuropeiska länder som påbörjade arbetet med att utveckla den väpnade kampen, revolutionens väpnade styrkor. Dessa initiativ har som bekant slutat i nederlag. Vi tror att det är ett misstag att dra slutsatsen att det var själva den väpnade kampen som var misstaget. (…) Om vi vet att den socialistiska omvälvningen innebär väpnade konfrontationer med den imperialistiska staten, kan vi redan nu påbörja diskussionen om hur man förbereder sig på detta.

På motsvarande sätt finns idag förskönande beskrivningar av den italienska terrorgruppen Röda Brigaderna på exempelvis den autonoma gruppen Revolutionära Frontens hemsida, där man skriver:

Stödet, inriktningen och kompetensen skiftade från generation till generation av rödbrigadister. Första generationen lyckades med bedriften att hålla en hög nivå av politisk skolning och en hårt militant linje. Att den första generationen bättre stod emot repression berodde på den politiska skolningen hos dess medlemmar och det tidiga stödet organisationen erhöll, angiveri var obefintligt när det kommer till den första generationens medlemmar.

Den andra generationen hade flera lyckade aktioner men var tyvärr allt för dåligt politiskt skolade för att kunna stå emot den repression som riktades mot organisationen. Detta är något som alla utomparlamentariska grupper måste ta lärdom om; man måste ha kunskap och ideologisk övertygelse för att kunna stå emot när staten slår tillbaka med alla dess vapen.

Porträtt: Ulrike Meinhof och RAF

Av alla vänstergrupper som ägnat sig åt terror framstår fortfarande Rote Armee Fraktion (RAF) som den mest inflytelserika. I synnerhet Ulrike Meinhof citeras fortfarande och hennes texter blir lästa.

Ulrike Meinhof (1934–1976) var en journalist på en tysk vänstertidning. I samband med protesterna mot Vietnamkriget kom hon i kontakt med Andreas Baader och Gudrun Ensslin.  Tillsammans skapade de den vänsterextremistiska gruppen Rote Armee Fraktion, RAF.

Meinhof deltog i många av de brott som gruppen genomförde, exempelvis rån och bombattentat. Hon arresterades 1972 och satt i fängelse till sin död 1976. Sannolikt begick hon självmord, även om framför allt hennes anhängare misstänkte att det rörde sig om ett mord.

Citat: Ulrike Meinhof om motståndet

Ulrike Meinhofs har gett upphov till många citat som förekommer inom extremvänstern. Här är några av de mest kända:

Protest är det när jag säger att det eller det tycker jag illa om. Motstånd är det när jag ser till att det jag inte tycker om inte längre äger rum.

Kastar man en gatsten, så är det en straffbar handling. Kastar man tusen stenar, så är det en politisk aktion.”

(Källa: Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt (1976), Bo Cavefors förlag)

Fördjupning: Läs mer om Ulrike Meinhof

• Ditfurth, Jutta (2008). Ulrike Meinhof: en biografi. Stockholm: Bonnier.
• Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt (1976), Bo Cavefors förlag.

En svensk roman som baseras på Ulrike Meinhofs historia:
• Sem-Sandberg, Steve (1996): Theres, Albert Bonniers förlag.

Källa ”Romantiserad bild av 1970-talets terrorgrupper”: ”Nu är fler personer måltavlor”, Arbetet, 31/3 2000