Våldsbejakande vänsterextremism: Historik

Vänstervåld under 1960–1970-talen
Vänstervåld och RAF i Tyskland
1980–1990 talen: Den autonoma miljön

Vänstervåld under 1960–1970-talen

Perioden kring slutet av 1960- och början av 1970-talet förknippas med en våldsam våg av aktivism från vänsterextremistiska grupper. Antiimperialism och protester mot Vietnamkriget var starka drivkrafter, inte bara för ett brett poliskt engagemang på vänsterkanten utan även för ett antal sekter med våld och terror på programmet.  Bland dessa kan nämnas exempelvis Röda armé-fraktionen (RAF)/Baader-Meinhof-ligan, vars vänsterintellektuella idéer blandades med drog- och revolutionsromantik, och minst lika våldsamma Röda brigaderna i Italien.

The Weatherman, senare Weather Underground, genomförde framför allt ett stort antal sprängningar i USA, ofta riktade mot statliga byggnader och i regel med omfattande materiella skador. I Storbritannien fanns The Angry Brigade som också framför allt inriktade sig på bombdåd, exempelvis mot banker och ambassader. Japanska röda armén genomförde bland annat flera flygkapningar.

Vänstervåld och RAF i Tyskland

Den 26-årige fredsaktivisten Benno Ohnesorg blev nerskjuten av polisen under sitt livs första demonstration i samband med ett statsbesök i Västberlin av Shahen av Iran 1967. Händelsen kan ses som startskottet för ett upptrappat vänstervåld som präglade Västtyskland i många år framöver, och som inspirerade grupper att agera även i andra länder.

Inledningsvis riktade vänsterextremister sitt våld i synnerhet mot rättsväsendet och polisen. Under 1968 inledde polisen inte mindre än 900 förundersökning­ar mot medlemmar av utomparlamentariska grupper inom vän­stern bara i Västberlin. Redan ett och ett halvt år efter att gruppen bildats satt hälf­ten av den första generationens medlemmar i fängelse.

RAF genomförde en lång rad uppmärksammade brott. Ett av de mest omtalade var när gruppen i september 1977 kidnappade Hanns-Martin Schleyer, på 1930-talet medlem i så väl SS som det nationalsocialistiska partiet, senare chef för den västtyska arbetsgivarföreningen. Det framställdes krav på att tio namngivna fångar skulle friges med 100 000 tyska mark vardera och möjlighet att flyga vart de ville. Schleyer hittades skjuten i en bil i Paris i oktober samma år.

RAF genomförde bortåt 300 attacker och fram till 1977 hade 28 personer mist livet (17 personer i gruppen var då döda).

Fördjupning: Läs mer om vänsterextremistisk terrorism

• Aust, Stefan (1990), Baader-Meinhof: sju år som förändrade Förbundsrepubliken. Stockholm: Symposion.
• Kumm, Björn (2002): Terrorismens historia. Lund: Historiska media.
• Filmen The Baader Meinhof Komplex (2009) finns på DVD. Den bygger till stor del på Stefan Austs bok, se ovan.
• Filmen Weather Underground (2002) som beskriver den amerikanska gruppen Weather Underground/The Weatherman finns också på DVD.
• Jacobs, Ron (1997): The way the wind blew – A history of Weather Underground, Verso.
• Rudd, Mark (2010): Underground − My life with SDS and the Weathermen, Harper.

Case: Den hemliga danska terrorcellen

Vad hände?
1989 avslöjades en dittills helt okänd vänsterextremistisk grupp i Danmark som av medierna döptes till Blekingegadebanden efter den adress där gruppens högkvarter låg. Avslöjandet var en direkt följd av ett en medlem råkat krocka med en bil strax efter att gruppen skjutit ihjäl en polis i samband med ett väpnat rån. I lägenheten på Blekingegaden i Köpenhamn fann polisen en vapengömma och förberedelser för ett stort antal brott.

Gruppen hade rötter i Kommunistisk Arbejdskreds, KAK, som var Danmarks första renodlat maoistiska organisation. Under 1970-talet kom ledaren Gottfred Appel och hans anhängare att inrikta sig allt mer på kriminell verksamhet, samtidigt som de slöt sig mot omvärlden. Under en övergångsfas fanns en legal fasad, men när den försvann antogs det allmänt att gruppen inte längre existerade.

Redan 1969 tog Gottfred Appel kontakt med Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) som året innan uppmärksammats genom en flygkapning i Jordanien. De följande åren kom flera av KAK:s medlemmar att besöka palestinska träningsläger och 1970 började de även att ge ekonomiska bidrag till PFLP.  Man räknar med att gruppens rånturnéer som riktades mot post- och bankkontor, värdetransporter och varuhus inbringade hela 30 miljoner danska kronor som mer eller mindre oavkortat skickades till den palestinska kampen.

En polis dödades vid gruppens sista rån 1988. Gruppen tog en bankfamilj som gisslan i början på 1980-talet, och den hade långt gångna planer på en kidnappning av den svenske miljardären Jörn Rausing som av olika skäl aldrig förverkligades.

Varför?
Peter Øvig Knudsen, som skrivit två prisbelönta böcker om gruppen, pekar på att de flesta hade en trygg medelklassbakgrund, en kärna i gruppen växte upp i mönsterförorten Gladsaxe utanför Köpenhamn. Flera hade civila yrken, äktenskap och barn. Få, om ens någon, anade vad de ägnade sig åt vid sidan av sina vanliga liv. Brotten kan bara förstås utifrån gärningsmännens politiska ställningstaganden.

Hur gick det?
Blekingegadeligan, vars brottsliga verksamhet fortsatte och även trappades upp under 1980-talet, dömdes till långa fängelsestraff efter gripandena 1989 (domen föll 1991). Därmed sattes en definitiv punkt för gruppens historia.

Fördjupning: Mer om den danska terrorcellen

• Øvig Knudsen, Peter (2009): Blekingegadeligan: Den danska cellen och Blekingegadeligan: Den hårda kärnan, Karneval förlag.
• Blekingegadebanden är en spelfilm som följer de verkliga händelserna, finns på DVD (2009).

Några som deltog i brotten har gett sin version i boken:

  • Kuhn, Gabriel red.: Rån för revolutionen, Koloni/Verbal, 2014.
Case: RAF agerade även i Sverige

Vad hände?
1975 ockuperade en grupp med anknytning till Röda Armé-fraktionen den västtyska ambassaden i Stockholm. Aktionen utfördes av en grupp som kallade sig Kommando Holger Meins. Ockupanterna tog ambassadpersonalen och ambassadören som gisslan, totalt tolv personer.

Kravet från kidnapparna var frigivning av 26 fångar ur RAF. Kaparna krävde också fri lejd ut ur landet. Men den västtyska regeringen ville inte på några villkor att Sverige skulle ge efter för kraven. När detta meddelats sköt kidnapparna ner två personer ur gisslan för att visa att de menade allvar.

Strax för midnatt detonerade en sprängladdning inne på ambassaden, möjligen utlöstes den av misstag. Bomben skadade ockupanterna som försökte fly. En av dem avled strax efter att han transporterats ur landet.

Hur gick det?
De inblandade dömdes till långa fängelsestraff i Västtyskland. RAF var missnöjda med att svenska myndigheter skickat en döende medlem ut ur landet. De ville hämnas och planerade en kidnappning av statsrådet Anna-Greta Leijon, som skulle placeras i en låda som byggts särskilt för ändamålet. Kidnappningen skulle ske med krav på frigivning av åtta fängslade personer. Operationen gick under namnet ”Operation Leo” (Leo är lejon på latin). Polisen avslöjade planerna och grep de inblandade innan de hunnit agera.

 

Fördjupning: Läs mer om attentatet på västtyska ambassaden

• Hansén, Dan och Nordquist, Jens (2006): Kommando Holger Meins: dramat på västtyska ambassaden och Operation Leo. Stockholm: Ordfront.

Efter 1980: Den autonoma miljön

I Sverige kan den autonoma miljön sägas ha sitt ursprung i den anarkistmiljö som under 1980- och början av 90-talet ockuperade övergivna hus i flera städer. Den här miljön var till en början fredlig, men i slutet av 80-talet blev det vid ett par tillfällen våldsamma sammandrabbningar mellan polis och husockupanter.

Första gången namnet Antifascistisk Aktion (AFA) dyker upp var 1991. Det var arbetsnamnet på en grupp anarkister som det året arrangerade motdemonstrationen den 30 november och lyckades stoppa högerextremisterna från att nå fram till Karl XII:s staty i Kungsträdgården. Därmed hade den autonoma miljön gått från att i första hand fokusera på bostadspolitik till att få en antifascistisk prägel.

Militans och våld blev de närmaste åren ett allt vanligare sätt från antifascistiskt håll att försöka stoppa nazistiska demonstrationer och sammankomster. I september 1993 bildades det landsomfattande nätverket Antifascistisk Aktion, AFA, i Sverige, inspirerat av bland annat en organisation med samma namn i Tyskland på 1930-talet. Tanken med det nya nätverket var att få till stånd ett samarbete mellan olika militanta, antifascistiska aktionsgrupper.

Sammandrabbningar mellan extremhöger och extremvänster blev vanliga i samband med aktiviteter kring 30 november inte bara i Stockholm utan även i Lund. I södra Sverige fanns täta band med motsvarande grupper i Danmark, främst BZ som också utvecklats ur husockupationer. Även den norska motsvarigheten Blitz syntes i samband med demonstrationer mot högerextremism på olika håll i landet.

Från att i början ha varit inriktade på att bekämpa högerextrema manifestationer började man snart även att attackera andra mål, till exempel porrbutiker och organisationen Ja till EU:s lokaler inför folkomröstningen om EU 1994.

Efter kravallerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2001 tappade den autonoma miljön mycket av det stöd den tidigare hade haft inom en mer etablerad vänster.

Inom den autonoma vänstern ryms även ett antal grupperingar med aktivism kring enskilda frågor som miljö, antirasism och djurrätt.

Fördjupning

• Sandelin, Magnus (2007): Extremister- en berättelse om politiska våldsverkare i Sverige, Stockholm: Bokförlaget DN.
• Lodenius, Anna-Lena (2006): Gatans parlament – om politiska våldsverkare i Sverige, Stockholm: Ordfront.

Case: Göteborgskravallerna

Vad hände?
I juni 2001 stod Sverige som värd för ett EU-toppmöte som hölls i Göteborg. I samband med detta hölls en mängd andra möten med personer som ville protestera. De flesta av dessa protester var fredliga. Men en mindre grupp utmärkte sig genom att gå till våldsamt motstånd, bland annat med vandalisering och stenkastning mot polisen.

Polisen slog tillbaks och fick efteråt mycket kritik för sitt agerande, bland annat i den statliga utredning som följde. Polisen sköt bland annat mot en demonstrant som sårades svårt. 56 poliser skadades i samband med upploppen.

Efter kravallerna höll AFA en presskonferens. Där mötte journalisterna två unga tjejer som först vägrade uppge sina namn, sedan hårdnackat försvarade våldet på Göteborgs gator. De menade att det helt och hållet var ett svar på polisens provokationer.

Varför?
Det fanns aktivister på vänsterkanten som hade förberett sig för att det skulle bli upplopp. De hade skickat information till olika nätverk via Internet, som bland annat pekade ut olika måltavlor. Det kom även tillresta demonstranter från andra länder, ett mönster som var vanligt från protester i samband med andra toppmöten och liknande vid den här tiden.

Hur gick det?
Över 1 000 personer frihetsberövades, ett 40-tal av dessa dömdes senare för brott. Den vanligaste brottsrubriceringen var våldsamt upplopp. Händelserna debatterades länge i medierna, framförallt polisens agerande. Det skrevs många böcker och gjordes film och TV-reportage som speglade det som hänt på olika sätt.

 

Fördjupning
• Statens offentliga utredningar (SOU) 2002:122
• En sammanställning av mängder av fakta kring händelserna och processerna sett ur aktivisternas perspektiv:
• Wiljk, Erik (2002): Göteborgskravallerna och Processerna, Manifest orginalpocket.
• En roman som baseras på händelserna kring Göteborgskravallerna: Gassilewski, Jörgen (2006, i pocket 2013): Göteborgshändelserna, Albert Bonniers förlag.

Case: Global Intifada brände bilar

Global Intifada kallade sig en grupp som agerade kring mitten av 2000-talet och som tog på sig ansvaret för nio attentat i Malmö, Stockholm och Göteborg. Flera av attentaten har handlat om brandbomber som kastats mot bilar. Ett av de mer uppmärksammade dåden var en brandbomb som totalförstörde en bil som ägdes av en rysk diplomat. Syftet med attentatet uppgavs vara att sätta fokus på Rysslands agerande i kriget i Tjetjenien.

Brandbomber kastades även mot en bil vid den danska ambassaden och mot Polens konsulat i Stockholm. I båda fallen uppgavs motivet vara hur dessa länder agerat i Irakkriget. Ett annat attentat riktades mot ett vapenföretag i Malmö som uppgavs ha sålt vapensikten till USA under Irakkriget.

Polisen utredde dessutom gruppens eventuella inblandning i ett brandbombsattentat mot den danska integrationsministerns bil, vilket orsakade en brand som gjorde att hon fick fly hals över huvud med hela sin familj. En grupp som kallade sig Gränslösa Beata tog på sig ansvaret. Polisens hypotes var att gruppen var, om inte identisk med Global Intifada, så åtminstone starkt inspirerad av deras aktiviteter.

2009 tog en grupp som också kallade sig Global Intifada på sig ansvaret för ett antal anlagda bränder som totalt förstörde flera stora dagligvarubutiker i Södertälje. Ingen greps och gruppen hade enligt polisen sannolikt ingenting att göra med de som låg bakom de tidigare attentaten under 2000-talet. Det är inte ens säkert att det rörde sig om vänsterextremister.

Ur ”Kommuniké 9” från Global Intifada, december 2004:

Global Intifada är ett nätverk av varandra oberoende grupper och individer.
Alla som står bakom plattformen är välkomna att organisera sig i den form de önskar och är alltså fria att agera i Global Intifadas namn.
Global Intifada ser sig som en del av den internationella, socialistiska kampen.
Vi kämpar mot den rådande världsordningen.
Vi tar främst sikte på imperialismen och kapitalet.
Global Intifadas främsta medel är direkt aktion. Med ett kompromisslöst motstånd vill vi inspirera; vi kommunicerar genom exempel.
Medel och metod anpassas efter ändamål, i vår kamp föredrar vi att använda oss av ickevåld, ibland ser vi oss dock tvungna att tillgripa militanta medel. Hellre än att stå passiva tar vi stenen i vår hand.
I en globaliserad kapitalism krävs ett globaliserat motstånd. Vi verkar för en global intifada.

Case: Osynliga partiet

Vad hände?
Under valrörelsen till riksdagsvalet 2006 startade Syndikalistiska ungdomsförbundet en kampanj som man kallade ”Osynliga partiet”. Kampanjen sades handla om att synliggöra olika kamper i vardagen, på skola och arbetsplatser, men tog sig framförallt uttryck i form av aktioner mot valrörelsen och borgerliga partier.

Flera autonoma grupperingar deltog i kampanjen, som bedrevs med både fredliga och våldsamma metoder. Framförallt Centerpartiet drabbades av skadegörelse och hot efter att ha föreslagit förändringar i anställningsskyddet för ungdomar. Säkerhetspolisen bedömde läget så allvarligt att man under den här tiden förstärkte skyddet kring partiet och partiledaren Maud Olofsson.

Varför?
Den autonoma vänstern underkänner den parlamentariska demokratin och agerar istället enligt principen ”direkt aktion”. Genom handling utan ombud vill man förändra det man är missnöjd med. Att sådana aktioner eventuellt bryter mot lagen är inget hinder, eftersom den autonoma miljön inte erkänner vår samhällsmodell och dess rättsstat.

Hur gick det?
Vinnaren i en politisk dokusåpa på Sveriges Television hörde till den autonoma vänstern, och skänkte hundra tusen kronor av prispengarna till kampanjen Osynliga partiet. SVT ville även påbörja ett samarbete med mannen för att ta del av hans kunskaper om vad unga människor tycker och tänker. Efter hård kritik backade dock SVT och avbröt samarbetet med mannen.

Case: Sverigedemokrater blev misshandlade

Vad hände?
På natten mot den 7 juni 2009 misshandlades Sverigedemokraternas dåvarande pressekreterare och hans flickvän vid Gullmarsplans tunnelbanestation i Stockholm. De två var på väg hem när de kände sig iakttagna av en person på tunnelbanan. Efter att ha gått av för att istället ta en taxi blev SD:s pressekreterare omringad och angripen av flera mörkklädda personer, en del maskerade, som slog honom i huvudet med bland annat flaskor. Angriparna ropade exempelvis ”nassesvin” och ”nazist”.

De båda angripna personerna försökte springa därifrån men angriparna hann i kapp och båda fick på nytt ta emot slag och sparkar av ett tiotal personer, även när de låg ner på marken.

Väktare lyckades gripa två kvinnor. En tredje kvinna greps ett par veckor senare.

Varför?
Kvinnorna som greps ingick i den vänsterautonoma våldsbejakande miljön. Sverigedemokraterna är en av miljöns främsta måltavlor. Aktiva sverigedemokrater utsätts systematiskt för hot, trakasserier och våld i syfte att de ska lämna sitt politiska engagemang.

En av kvinnorna släpptes i väntan på dom, men greps kort tid efteråt ytterligare en gång av polisen, tillsammans med andra kända vänsterextremister. Gripandet skedde i samband med att polisen utredde en annan misshandel. I lägenheten där hon vistades fann polisen bland annat en mängd gatustridsvapen i form av knogjärn och batonger, skyddsvästar och en kolsyrerevolver.

Hur gick det?
De tre gripna kvinnorna dömdes i både tingsrätt och hovrätt till fängelse för grov misshandel av flickvännen till Sverigedemokraternas pressekreterare. Domstolarna ansåg att det handlade om samordnade och planlagda angrepp med politiska motiv

En man från den autonoma miljön dömdes senare i tingsrätten för misshandeln av pressekreteraren, men friades i hovrätten. Angreppet på SD:s pressekreterare skedde utanför räckvidden för övervakningskamerorna, vilket gjorde bevisläget svagare.

Case: Vänsterextrema attacker mot högerextremister

Vad hände?
Under 2013 märktes en våg av attacker mot framförallt personer med kopplingar till den högerextrema miljön på flera orter i Mälardalen. Den vänsterextrema autonoma grupperingen Revolutionära fronten tog på sig attackerna, som bland annat bestått i grov skadegörelse av lägenheter och bilar, mordbrandsförsök, hot och misshandel. Vid ett tillfälle knivskars en person svårt. En medlem i Revolutionära fronten åtalades för försök till mord, men tingsrätten ogillade åtalet.

Varför?
Revolutionära fronten är en gruppering som anser att högerextremism i vissa fall måste bekämpas med våld. Syftet är att skrämma individer från att engagera sig i sådana grupper.

En medlem i Revolutionära fronten säger till Sveriges radio med anledning av händelserna i Mälardalen:

– Vi har aktivt sökt upp och helt enkelt attackerat personer som vi anser har en militant fascistisk organisering, vilket är ett hot mot oss och även mot arbetarklassen och arbetarrörelsen på sikt, fysiskt.

Med jämna mellanrum blossar den här typen av våldsvågor upp på orter där det finns individer från båda miljöerna. En attack från den ena sidan brukar följas av en motattack från den andra.

Hur gick det?
Flera medlemmar i Revolutionära fronten dömdes i tingsrätt och hovrätt till böter eller fängelse för bland annat grov misshandel, olaga hot, försök till mordbrand och skadegörelse.

 

Fördjupning

P4 Sörmland har samlat sina artiklar och sändningar om rapporteringen kring våldet.

Case: Vänsterextremist dömdes till fängelse för dråpförsök

Vad hände?
Den 15 december 2013 attackerades en antirasistisk demonstration i stadsdelen Kärrtorp i Stockholm av aktivister från nazistiska Svenska motståndsrörelsen (numera Nordiska motståndsrörelsen), (http://samtalskompassen.samordnarenmotextremism.se/valdsbejakande-extremism/valdsbejakande-hogerextremism/grupperingar/Nordiska motståndsrörelsen/) som var beväpnade med knogjärn, stavar och flaskor. Medlemmar i de vänsterextrema grupperna Antifascistisk aktion och Revolutionära fronten som deltog i demonstrationen gick till motattack och drev bort nazisterna. En 35-årig medlem i Revolutionära fronten knivhögg då en nazist två gånger i ryggen.

Varför?
Aktivisten är sedan många år ledande inom den våldsbejakande autonoma miljön. Han har dömts flera gånger, bland annat för våldsamt upplopp och misshandel. Under rättegången försvarade han sig med att han agerat i nödvärn för att försvara demonstrationen. Hovrätten slog dock fast att han inte agerat ”helt oöverlagt eller affektstyrt”, eftersom han bland annat tagit ett steg tillbaka och lämnat ifrån sig en flagga innan han gav sig på nazisten med kniven.

Hur gick det?
Hovrätten dömde vänsteraktivisten till fem år och sex månaders fängelse för försök till dråp, våldsamt upplopp och brott mot knivlagen. Flera av nazisterna dömdes också till fängelse. (länk http://samtalskompassen.samordnarenmotextremism.se/valdsbejakande-extremism/valdsbejakande-hogerextremism/grupperingar/#smr/Nazistattackerna i Kärrtorp). Flera av nazisterna dömdes också till fängelse (se särskild text under avsnittet om den högerextrema miljön).