Våldsbejakande högerextremism: Historik

Svensk nazism 1930–1945
Efter 1945
1980- och 1990-talen
Efter 2000 − en tid av samarbete
Olika nivåer av kampen

Svensk nazism 1930–1945

Case: Attentatet mot Norrskensflamman 1939

Vad hände?

Det största terrordådet i Sverige under 1900-talet genomfördes i Luleå i mars 1940. Fem personer, varav två barn, dog och ytterligare fem personer skadades i en anlagd brand i en fastighet som ägdes av den kommunistiska tidningen Norrskensflamman (senare Flamman). Hela huset, som innehöll tidningens redaktion och tryckeri samt flera bostäder, totalförstördes. Bland de som senare häktades fanns Luleås stadsfiskal och en journalist som arbetade på den lokala konkurrenttidningen Norrbottens-Kuriren. Några unga officerare hade mobiliserats för att anlägga branden.

Norrbottens-Kuriren var en tyskvänlig tidning under andra världskriget, och den gav därtill utrymme i spalterna för pro-fascistiska och nazistiska åsikter. Det fanns anklagelser om nazistsympatier hos flera av de inblandade, de riktade sig framför allt mot officerarna och journalisten på Norrbottens-Kuriren.

Varför?

Norrbotten var en de delar i Sverige där så väl nazismen var särskilt stark. Men dådet måste även ses mot bakgrund av den starka antikommunismen som fanns vid den här tiden. Många svenskar engagerade sig på den finska sida i vinterkriget där Finland kämpade mot Sovjetunionen. Kommunister sågs potentiellt som landsförrädare eftersom många tog ställning för Stalin och Sovjetunionen.

Hur gick det?

Trots att fem personer dött valde statspolisen, som utredde attentatet, inte att utreda brottet som en mordbrand utan som skadegörelse på annans egendom. De första mildare domarna i tingsrätten överklagades, och i nästa instans dömdes de tre officerarna till sex års straffarbete, och en menig soldat dömdes till två år. En kapten, journalisten och stadsfiskalen fick samtliga sju års straffarbete. Samtliga benådades av samlingsregeringen 1944.

Dådet väckte inte särskilt mycket uppmärksamhet, vilket delvis kan förklaras med att det var krigstid och mycket annat som inträffade i vår omvärld. Det tog hela 56 år innan det placerades ut ett minnesmärke över terrordådet i Luleå.

(Källor: Oldberg, Ulf: ”Attentatet mot Norrskensflamman”, Bonniers, 1972, samt tidningsartiklar i dagspressen från tiden för dådet, framtagna via KB:s digitala tidningsarkiv. )

Fördjupning

 

Case: Munckska kåren

Vad hände?
Stockholms Luftsförsvars Frivilliga beredskapsförening, mer känd som Munckska kåren, var en beväpnad skyddskår med cirka 2 000 medlemmar som skapades 1927. Ledare var Bror Munck och kåren såg som sin uppgift att vid behov hjälpa polisen mot ”samhällsomstörtande element”. Det tycks ha funnits en kunskap om kårens existens både inom polisen och bland politiker.

Kåren var självständig i förhållande till andra högerextremistiska grupper och aktivitetsnivån var inte särskilt hög. Men kåren stod nära framför allt Sveriges Fascistiska Kamporganisation (SFKO). Munckska kåren försåg sig med vapen och ammunition som smugglades in illegalt från Tyskland. En polismästare utfärdade sedan licens som gav kårens medlemmar laglig rätt att inneha de insmugglade vapnen.

Hur gick det?
1933 skapades en fullt legal reservpoliskår som i stort sett övertog Munckska kårens funktion. Dessutom tillkom en lag som förbjöd för politiska partier eller liknande grupper att bilda och delta i skyddskårer samt att inneha vapenförråd. Debatterna kring Munckska kårens existens gick heta. De angreps bland annat från kommunistiskt håll, eftersom kåren såg som en av sina huvuduppgifter att motarbeta den svenska kommunismen.

(Källa: Wärenstam, Eric (1970): Fascismen och nazismen i Sverige 1920-1949, Almqvist & Wiksell, sid 68 ff.)

Efter 1945

Stödet för de svenska nazisterna minskade kraftigt redan vid krigsutbrottet 1939. Vid krigsslutet försvann de få nazistiska organisationer som fanns kvar mer eller mindre ur offentligheten. 1950 lade Svensk Socialistisk Samling (SSS), den sista existerande nationalsocialistiska organisationen, ner. Den bestod vid nedläggningen av en handfull personer.

1956 bildades ett nytt parti, som senare skulle få namnet Nordiska Rikspartiet (NRP). Ledaren Göran Assar Oredsson hämtade inspiration från framför allt Lindholmrörelsen, men han lyckades aldrig mobilisera ens en bråkdel av dem som valt nazismen på 1930-talet. Tidigt utsattes partiet dessutom för en tryckeribojkott som i många år skulle försvåra propagandaarbetet.

Fördjupning

• Expo skola: Svensk nazism 1945–1995.
• Lööw, Heléne (2004): Nazismen i Sverige 1924–1979, Ordfront: Stockholm.

Case: Carlbergska stiftelsen

1965 skrev Expressen om en nazistisk organisation, Carlbergska stiftelsen, som försett sig med vapen och planerade en statskupp. Carlbergska stiftelsen förvaltade pengar efter en förmögen nazist, Carl Ernfrid Carlberg, som avled 1962. Carlberg hade finansierat en stor del av den nazistiska propagandan i Sverige under 1950-talet.

Vid polisens razzia beslagtogs bland annat en mängd vapen som kulsprutepistoler samt pistoler och revolvrar av olika ursprung och fabrikat. Expressen fick via en källa del av olika graverande dokument från verksamheten.

Hur gick det?
Stiftelsens ledare Björn Lundahl åtalades, men dömdes bara för olaga vapeninnehav. Organisationen hävdade att de utsatts för en ren provokation från sionistiskt håll. Expressens huvudkälla började sedan ta tillbaks mycket av det han sagt och det visade sig att dokumenten varit förfalskade.

Varför?
Ett antal tidningar dömdes senare att betala höga skadestånd i olika förtalsprocesser. Det fanns misstankar om att detta varit själva syftet redan från början, att Carlbergska stiftelsen alltså medvetet lurat Expressen. Någon klarhet gick dock inte att bringa i detta.

 

Fördjupning:

• SR Minnen om Carlbergska stiftelsen, programmet sändes första gången i mars 2010:
• Stieg Larsson och Anna-Lena Lodenius (1991 & 1994): Extremhögern, Tiden: Stockholm.

1980- och 1990-talen

Under 1980-talet skedde ett generationsskifte inom den svenska extremhögern där äldre förgrundsgestalter trädde tillbaks för yngre förmågor. De senare var mer militanta och inriktade sig mer på kriminella aktiviteter.

Kulmen på detta var en stor rättsprocess i Göteborg kring mitten av 1980-talet. Ett stort antal nazister från olika delar av landet åtalades för ett 80-tal brott, som mord på en judisk och homosexuell man, mordbrand och mordhot. De dömda aktivisterna var medlemmar i Nordiska Rikspartiets Riksaktionsgrupp (RAG).

Många av de allvarligaste brotten under den här perioden inträffade i västra Sverige. Speciellt utsatta var homosexuella män, överfall och misshandel var vanligt förekommande. 1990 mördade nazister en homosexuell man i Göteborg.

Under början av 1990-talet greps ett flertal högerextremister för rån och vapenstölder, flera hade varit aktiva i en kortvarig gruppering som kallades Vitt Ariskt Motstånd (VAM). VAM-aktivisterna greps en efter en av polisen, ibland redan på förberedelsestadiet till olika brott. Polisingripandena medförde att VAM lades ner innan organisationen egentligen hunnit byggas upp.

1995 skedde flera uppmärksammade mord där gärningspersonerna fanns bland svenska högerextremister: mordet på Gerard Gbeyo, asylsökande flykting i Klippan, mordet på 14-årige John Hron i Kode samt mordet på Peter Karlsson, en homosexuell ishockeyspelare i Västerås.

1999 mördades den syndikalistiske fackföreningsmannen Björn Söderberg av aktivister med koppling till Svenska motståndsrörelsen (SMR) och en journalist som granskat högerextremism skadades av en bilbomb. Brottet blev aldrig utrett men polisens huvudspår pekade på att personer ur Vit makt-miljön låg bakom. 1999 greps dessutom ett antal nazister i Småland för en serie bank- och postrån samt mordet på två poliser i Malexander , Olle Borén och Robert Karlström.

Fördjupning

• Larsson Stieg Larsson och Lodenius, Anna-Lena (1994): Extremhögern, Tiden: Stockholm.
• Lööw, Heléne (2000): Nazismen i Sverige 1980–1997, Ordfront: Stockholm.

Porträtt: Ian Stuart och Vit makt-musiken

Under 1980- och början av 1990-talet anslöt sig många nationalistiska skinheads till den högerextremistiska rörelsen, något som skett redan tidigare i Storbritannien. Där hade man omvandlat de hierarkiska och militäriskt organiserade nationalsocialistiska partierna till en lös ungdomsrörelse som samlades kring punkmusik med rasistiska texter – White Power -och fotbollsvåld. I Sverige kallades det Vit Makt-musik, begreppet Vikingarock förekom också.

Under 1990-talet lockade nazistiska grupper med rasistiska rockkonserter. Produktion av CD-skivor med Vit makt-banden blev en viktig inkomstkälla, konserter med banden en möjlighet att rekrytera nya medlemmar. Vit makt-musiken gjorde att rå rasistisk propaganda kunde nå ut till tiotusentals svenska ungdomar.

En slags informell ledare för dessa grupper var Ian Stuart Donaldsson (1957–1993), sångare i bandet Skrewdriver. Han turnerade på uppdrag av National Front och andra brittiska högerextrema organisationer som en kombinerad sångare och organisatör och försökte skapa en rörelse av bland andra skinheads i olika länder. Ian Stuart lade grunden för organisationen Blood & Honour som även fanns i Sverige, den svenska delen av organisationen existerar inte längre.

Fördjupning

• Expos har publicerat en text om Vit makt-musik inom ramen för sitt projekt ”Expo skola”.
• Brottsförebyggande rådet, BRÅ (1999): Vit maktmusik, BRÅ-rapport 1999:10.

Case: Bomben i Oklahoma City

Vad hände?
Ett av de värsta terrordåden i historien med högerextremistisk bakgrund inträffade i Oklahoma City sommaren 1995 då två personer placerade en gul truck med sprängämnen intill en federal byggnad. I rasmassorna hittades så småningom 168 döda kroppar och över 500 skadade. 19 av de mördade var barn.

Så småningom greps två före detta militärer i den amerikanska armén, Timothy McVeigh och Terry Nichols. Båda två hade studerat romanen The Turner Diaries av pseudonymen Andrew MacDonald. Boken handlar om ett stort attentat mot en federal byggnad – FBI. Bakom pseudonymen döljer sig William Pierce, grundare av National Alliance, en organisation som förespråkar vit separatism.

Varför?
Nichols och McVeigh hade båda känt sig hemma i det militära livet där det fanns ordning, disciplin och en uppgift att fylla. I det civila livet konstruerade de nya krig som de deltog i. När McVeigh lämnade ett arbete som säkerhetsvakt förklarade han: ”Jag måste ut härifrån, det är bara liberaler överallt.” Att vara lagom, mittemellan, liberal var det värsta han kunde tänka sig.

Hur gick det?
Timothy McVeigh avrättades i juni 2001. Terry Nichols undgick dödsstraff eftersom han ansågs ha genomgått en stor förändring och blivit frälst under sin fängelsetid. I juni 2004 dömdes han till livstids fängelse.


Fördjupning:

• Noble, Kerry (1998): Tabernacle of Hate – Why they bombed Oklahoma City, Voyageur Publishing.
• Lodenius, Anna-Lena (2006): Gatans parlament, Ordfront: Stockholm.
• Museum och minnessida för offren vid bombattentatet i Oklahoma:

• Mordet på Alan Berg och de nazistiska grupper som fanns i USA vid den tiden har inspirerat till två spelfilmer:
American History X regisserad av Tony Kaye (1999)
Förrådd
(Betrayed
av Costa Gravas, 1988)

• Det tysta brödraskapet finns beskrivet även i följande bok:
Flynn, Kevin och Gerhardt, Gary (1989): The Silent Brotherhood, New York: Macmillan.

Case: Polismorden i Malexander

På eftermiddagen den 28 maj 1999 rånades Östgöta Enskilda Bank i Kisa, Östergötland, av tre tungt beväpnade män. En ensam närpolis tog upp jakten på rånarna men blev beskjuten med kraftiga skottsalvor och tvingades avbryta. Efter ungefär en timme fick en polispatrull syn på en misstänkt bil strax utanför en liten ort som heter Malexander. Föraren till det som visade sig vara rånarnas bil saktade in vid vägkanten och polisbilen körde upp och stannade bakom. Då avlossade rånarna sina vapen mot poliserna som besvarade elden.

Senare påträffas de två poliserna, Olle Borén och Robert Karlström, döda intill sin polisbil. Båda var skjutna på nära håll, den ene i nacken, den andre i pannan. Det visade sig också att poliserna var skjutna med ett av sina egna vapen.

En av gärningsmännen, som skottskadats och körts till sjukhus av en förbipasserande privatperson, visade sig vara nazisten Andreas Axelsson. En intensiv polisjakt påbörjades för att få tag på de andra två, som visade sig vara den tidigare legosoldaten Jackie Arklöf och en annan känd nazist, Tony Olsson, som avvikit från en fängelsepermission.

Tre dagar efter morden greps Jackie Arklöf i Stockholm. Tony Olsson lyckas fly till Costa Rica, men greps där av polis efter bara några dagar och utlämnades till Sverige.

Varför?
Rånet i Kisa var del i en längre rånturné som pågått under ett drygt halvår i Mellansverige. Syftet med rånen hade varit att skaffa pengar för att finansiera uppbyggnaden av en ny militant nazistorganisation som Tony Olsson tagit initiativ till. Tanken med organisationen (”Nationella Republikanska Armén”), var att med väpnad kamp störta den parlamentariska demokratin i Sverige och istället införa ett nationalsocialistiskt styre.

Hur gick det?
Trots att det inte gick att fastställa vem av de tre rånarna som avlossat de dödande skotten mot polismännen så dömdes alla tre till livstids fängelse för mord i såväl tingsrätt som hovrätt. Två år efter morden erkände Jackie Arklöf att det var han som på nära håll sköt poliserna. Det förändrar dock inte domarna mot de övriga, eftersom alla deltog i skottlossningen och anses ha haft uppsåt att döda poliserna.

Polismorden i Malexander var ett i raden av grova våldsbrott under 1999 begångna av nazister. Därför bestämde sig fyra stora svenska dagstidningar; Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, för att den 30 november det året gemensamt publicera en stor kartläggning av ledande nazister och personer knutna till organiserad brottslighet.

 

Fördjupning:
• Åsbrink, Elisabeth (2009): Smärtpunkten: Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander, Natur och Kultur.
• Sandelin, Magnus (2010): Den svarte nazisten, Forum.
Radiodokumentär om polismorden i Malexander som från november 2008
Aftonbladets arkiv med artiklar om morden

Case: Mordet på Björn Söderberg

Vad hände?
Björn Söderberg (1958-1999) arbetade som truckförare på ett lager och var aktiv i det syndikalistiska fackförbundet (SAC). Han var också en uttalad antirasist, och reagerade starkt när en känd nazist valdes till fackombud på hans arbetsplats.

Som en reaktion på detta blev han attackerad av tre nazister i sin egen trappuppgång. Ett gräl utbröt som slutade med att Söderberg sköts flera gånger, bland annat i huvudet.

Hur gick det?
Mordet utlöste kraftfulla protester i form av bland annat demonstrationer som bland annat arrangerades av olika fackliga organisationer. Två av nazisterna, Hampus Hellekant och Björn Lindahl Hernlund, dömdes i hovrätten, trots att rätten inte lyckades klarlägga vem som avlossade skotten. En tredje nazist dömdes för skyddande av brottsling och grovt vapenbrott.

Efter mordet instiftade SAC ett civilkuragepris till minne av Björn Söderberg som tilldelas en person eller grupp som ”uppvisat civilkurage och agerat mot missförhållanden på sin arbetsplats”.

Efter 2000 − en tid av samarbete

Under 2000-talet ersattes de tidigare bråken inom svenska extremhögern åtminstone periodvis med samarbete och arbetsfördelning. Organisationerna har samverkat kring demonstrationer och manifestationer, exempelvis den årliga Salemmarschen i samband med den 9 december – årsdagen av mordet på Daniel Wretström i Salem, 2000. Marschen har som mest lockat 1 500 deltagare.

Åren 2005–2008 samarrangerades även Folkets marsch i samband med nationaldagsfirandet i Stockholm. Den samlade de flesta av de mer betydelsefulla grupperna inom den svenska extremhögern och lockade som mest nära 1 000 deltagare.

Denna enighet är enligt Säkerhetspolisen något unikt, både historiskt och vid en internationell jämförelse. Organisationerna har profilerat sig på lite olika sätt och därmed kompletterat varandra. I början av 2010-talet blev det som tidigare benämndes Vit makt-rörelsen åter en mer splittrad miljö.
Grupper som tidigare framställt sig som mer extrema tonade ner retoriken. Ett exempel var Nationalsocialistisk Front (NSF) som bytte namn till Svenskarnas parti (SvP), och en rad ungdomsorganisationer fokuserade på kritik mot mångkulturalism och islam snarare än rashat och antisemitism. De lade sig därmed närmare Sverigedemokraterna retoriskt, samtidigt som de pläderat för en mer hårdför kamp och gärna kritiserade SD. Svenskarnas parti lade ner verksamheten 2015.

Fördjupning
Case: Terrorister i Västerås

Vad hände?

Under 2004 utsattes Västerås, Eskilstuna och Enköping för en mängd attacker på offentliga byggnader. Totalt krossades fönsterrutor till ett värde av en och en halv miljon kronor.

Personerna bakom vandaliseringen greps i princip på bar gärning. En söndag i september 2004 slog polisen till mot den 23-åring som man antog var ledaren. Samtidigt greps ytterligare fyra personer, varav en kvinna, i en bil i närheten av en sönderslagen skola. I bilen fanns rånarluvor, bultsax och sprängmedel.

I en av de datorer som beslagtogs i en husrannsakan i samband med gripandena hittades även en hel roman som berättade om hur gruppen tänkte sig att ta över samhället, manuset låg färdigredigerat och färdigt för tryckning. Revolution i välfärdsstaten beskriver en kamp i olika faser, från att krossa samhällsekonomin genom skadegörelse mot enkla, offentligt finansierade mål som skolor och vårdcentraler, via mord på politiska och militära fiender till ett regelrätt krig. I bokens efterord påpekades särskilt att detta inte var någon fiktion.

Hur gick det?
I januari 2005 inleddes rättegången där man för första gången använde den nya svenska terroristlagen från 2003 i ett mål mot nazister. Domen som föll i februari 2005 handlade bara om den skadegörelse som gruppen bevisligen låg bakom. Det ansågs inte möjligt att bevisa att de också verkligen tänkt genomföra de övriga attentaten som fanns beskrivna i det beslagtagna materialet. De tre inblandade männen dömdes ändå till fängelse på mellan 15 månader och två år, den 20-åriga kvinnan fick skyddstillsyn och samhällstjänst.


Fördjupning:
Artikel på Expos hemsida publicerad i februari 2005.
• Lodenius, Anna-Lena (2006): Gatans parlament, Ordfront, sid 97 ff.

Citat: Krossa samhället

De nazister som greps i Västerås 2004 hade skrivit ett bokmanus med titeln Revolution i välfärdsstaten. Boken inleds på följande vis:

De båda kamraterna A och B var ute och promenerade i duggregnet när A slutligen bestämde sig för att presentera den idé som vuxit till i hans medvetande sedan han insett att den rådande samhällssituationen inte skulle kunna förbättras med fredliga medel. De båda hade sedan länge varit överens om att samhället som det sedan en längre tid såg ut var tvunget att förändras radikalt, eller kanske snarare krossas helt för att sedan ersättas med ett nytt.”

Case: Nazistmorden i Tyskland

Vad hände?
Den nazistiska terrorgruppen Nationalsozialistische Untergrund (NSU) avslöjades i samband med att två män, Uwe Mundlos och Uwe Böhnhardt, hittats döda efter en explosion i gruppens högkvarter i november 2011. De förmodades senare ha begått självmord efter ett misslyckat bankrån. Deras medhjälpare Beate Zchäpe överlämnade sig till polisen.

Tio mord, två bombattacker och 15 överfall och bankrån kan kopplas till gruppen som hade agerat i över tio års tid, utan att polisen förstått sambanden mellan dessa brott, eller insett att det fanns rasistiska motiv bakom. Gruppen gick under jorden redan 1998, merparten av brotten begicks under perioden fram till 2007.

Varför?
Att nazisterna kunde fortsätta med sin verksamhet så länge har förklarats med att de agerade i olika delar av Tyskland, och att polisutredningarna inte samordnades. Bomberna hade varit placerade i invandrartäta områden och offren hade i de flesta fall turkisk eller i ett fall grekisk bakgrund. På grund av detta kom mordserien i tidningarna att benämnas Dönermorden (vilket anspelar på den turkiska maträtten Döner Kebab). Men polisen antog att dödandet snarare var kopplat till organiserad brottslighet eller droghandel.

Hur gick det?
Beate Zschäpe åtalades i en domstol i München, anklagad för medhjälp till de brott som gruppen gjort sig skyldig till. Dessutom häktades ytterligare fyra personer för medhjälp till brott. Ytterligare ett tjugotal personer anses ha hjälpt gruppen att begå brotten. Rättsprocessen pågick fortfarande i december 2016.

Efter rättegången utreddes händelserna av en statligt tillsatt kommitté. Vid en presskonferens presenterades den 1 357 sidor långa rapporten av kommitténs ordförande, socialdemokraten Sebastian Edathy. Han konstaterade att strukturella, rasistiska fördomar gjort att polisen undervärderat hotet från högerextremismen. Framför allt kritiserades landets säkerhetspolis för att inte ha förmedlat relevanta uppgifter till den lokala polisen. Flera tjänstemän har fått lämna sina jobb på grund av uppgifter i rapporten.

 

Fördjupning

Den tyska tidningen Spiegel har en internationell sida på engelska som innehåller mycket information om nazistmorden.

Olika nivåer av kampen

Det har hela tiden funnits två nivåer inom extremhögern: en öppnare som emellanåt försökt sig på ett parlamentariskt genombrott och en mer sluten och sektliknande där nivån på inslagen av våldsbejakande extremism varit mer framträdande. Dessa grenar har samverkat mer eller mindre väl med varandra, ibland har båda ambitionerna samsats i samma organisationer.

Vid slutet av 1970-talet samlades medlemmar ur NRP, SNF och den fascistiska Nysvenska Rörelsen för att smida planer på ett utvidgat samarbete. Exempel från andra länder, framför allt Storbritannien, hade visat att det gick att få ett ökat stöd för en politik som fokuserade på frågan om invandringen. Detta koncept hade gett brittiska National Front vissa framgångar vid mitten av 1970-talet.

Bevara Sverige Svenskt (BSS) bildades i Stockholm 1979 och började sprida flygblad och hålla torgmöten där man framförde krav på ett invandringsstopp. Däremot undvek gruppen medvetet alla kopplingar till nazism och hakkors. Den växande skinnskallerörelsen i början av 1980-talet fyllde på leden av aktivister, men skapade även bråk kring BSS:s demonstrationer. Gruppen förblev dock i stort sett en storstadsangelägenhet.

Fortfarande under 1980-talet var båda dessa nivåer av kampen delar av samma miljö. Skinheads var en vanlig syn även vid Sverigedemokraternas demonstrationer och torgmöten (partiet bildades 1988). Men med tiden har gapet mellan de våldsbejakande extremisterna och de som kämpar för ett parlamentariskt genombrott stärkts. SD har försökt att visa upp en mer städad fasad och markerat allt tydligare mot mer militanta grupperingar.

2001 uteslöts en grupp ur Sverigedemokraterna som gick vidare och bildade Nationaldemokraterna (ND). Detta var delvis en reaktion på att medlemmar ansåg att SD riskerade att bli för utslätat i sitt försök att vinna fler väljare bland människor som tog avstånd från politisk extremism och kopplingar till nationalsocialism. ND har utmärkt sig genom tätare kontakter med våldsbejakande extremister. ND utmärkte sig genom tätare kontakter med våldsbejakande extremister. Partiet lades ner i april 2014.

Det förekommer att medlemmar i de parlamentariska grupperna står för politiskt våld, men detta försvaras i regel inte från partiernas ledning och personerna bakom våldet kan också bli föremål för uteslutning.