Övergripande: Vägen in

Vad är våldsbejakande extremism?
Vad är radikalisering?
Radikaliseringstunneln
Varför?
Idéerna sällan det viktigaste
Huvudvägar
Fördjupning: Grundkaraktärer
Riskzoner
Läs mer

Vad är våldsbejakande extremism?

Tanken är fri i det demokratiska samhället, hur extrem den är. Extrema tankar och idéer både syresätter och utmanar demokratin. De kan bidra till en positiv eller negativ samhällsutveckling.

Våldsbejakande extremism handlar om att bejaka och bruka våld som medel för att förverkliga extrema ideologiska åsikter och idéer.

Grundläggande kännetecken för våldsbejakande extremism är:

  • Förenklade världsuppfattningar där vissa grupper eller samhällsförhållanden uppfattas som hotande
  • Bristande respekt för andra människors fri- och rättigheter
  • Intolerans mot andras åsikter
  • Konspirationsteorier
  • Bejakande eller utövande av hot, förtryck, diskriminering, vandalisering, våld eller terror för att förändra samhället
  • Ideologisk övertygelse

Vad är radikalisering?

Processer in i våldsbejakande extremism brukar beskrivas som radikalisering. Begreppet är långt från lyckat. Att ha radikala åsikter är både bra och välkommet i det demokratiska samhället. Men eftersom radikalisering är ett väletablerat begrepp i sammanhanget används det även i det här materialet.

Radikaliseringsprocesser – vägar in i våldsbejakande extremism – beskriver generellt hur en individ i ökande grad accepterar våld som medel för politiska syften. Processerna kan vara korta eller långa. De kan ske gradvis eller mycket snabbt. De kan generellt kännetecknas av:

  • Intensiv socialisering inom en viss grupp on- eller offline
  • Avståndstagande från andra sociala sammanhang; familjen, gamla vänner, i skolan och på fritiden
  • Acceptans av extrema idéer och metoder
  • Bejakande och bruk av våld
  • Anslutning till organiserade extrema grupper eller nätverk

 

Radikaliseringstunneln

Radikaliseringsprocesser kan beskrivas som en tunnel. Ingången till tunneln symboliserar starten på radikaliseringsprocesser. De som kommer ut i den andra änden av tunneln kan anses vara ”färdigradikaliserade”. Det betyder att de har kommit så långt att de utför politiskt motiverat våld. De som befinner sig i tunneln kan bejaka och stödja bruk av våld, eller uppmana andra att utföra det. I exceptionella situationer kan de utöva våld själva.

En del går bara en bit i tunneln för att vända och gå ut igen. Andra går en bit in i tunneln och blir kvar där i åratal, kanske hela livet. Hur snabbt en individ går genom radikaliseringstunneln, eller vad de gör under tiden i tunneln kan variera. De som inte blir våldsutövare men stannar i tunneln med ett tankesätt som legitimerar våld som ideologisk metod, kan ändå utgöra ett möjligt hot både mot sig själva och andra. Tillfälligheter kan driva dem längre in i radikaliseringstunneln och till våldshandlingar.

 

Vad startar radikaliseringsprocesser?

Det finns många anledningar till att en individ går in i tunneln och fortsätter längre in, eller vänder och går tillbaka till samhället igen. Ofta handlar det om ett samspel mellan flera orsaker på en gång. Någon söker ett socialt sammanhang och tillhörighet. Då spelar ofta själva ideologin mindre roll – den växer fram gradvis. Andra har upplevt något avgörande, som ett överfall eller en livskris. Då kan upplevelsen utveckla en ny livs- och världsuppfattning, ofta fientlig och konspiratorisk. De som redan är ideologiskt övertygade kan möta en mentor, en så kallad ”radikalisator”, inne i tunneln som påverkar och inspirerar dem. Då kan tröskeln till att bruka våld sänkas under kort tid. Vägen från tanke till handling kan gå snabbt.

Från tanke till handling

Oavsett vilka orsaker som får en individ att dras in i en radikaliseringsprocess, brukar en fortsatt utveckling kännetecknas av följande:

  • en kognitiv utveckling mot en alltmer ensidig, svart-vit verklighetsuppfattning, som inte ger utrymme för alternativa perspektiv
  • en vidareutveckling där verklighetsuppfattningen upplevs så akut och allvarlig att drastiska handlingar är nödvändiga och rättfärdiga – ändamålet helgar medlen
(Källa: Norska polisens säkerhetstjänst, PST, www.pst.no, 2012)

Tunnel

Varför?

De flesta av oss blir inte våldsbejakande extremister. De flesta av oss tar avstånd från idéer som förespråkar våld. Vår moraliska och empatiska förmåga gör att vi inte vill skada andra. Förmågan till kritiskt tänkande, demokratisk- och social kompetens får de flesta att aktivt välja bort extrema idéer och handlingar.

Men det finns inga garantier. Även demokratiskt och socialt kompetenta människor kan radikaliseras. Och människor med låg eller obefintlig demokratisk och social kompetens kan vara oemottagliga för våldsbejakande extremism.

Forskningen ger inga enkla svar på frågan varför och vem som radikaliseras. Ibland kan det handla om komplicerade processer där många olika faktorer påverkar. Ibland handlar det om enkla processer, där få faktorer spelar en avgörande roll.

Erika

Idéerna sällan det viktigaste

De primära orsakerna till att unga söker sig till våldsbejakande extremistmiljöer är sällan de extrema idéerna. Även om ideologin spelar en viktig roll, är det ofta gemenskapen i gruppen som lockar först.

Forskning visar att motiv till att bejaka extremistiskt våld kan grupperas i två övergripande kategorier: strukturella faktorer och upplevelsestyrda faktorer.

Strukturella faktorer

Exempel: ekonomisk orättvisa, arbetslöshet, utanförskap, bostadsbrist, miljöförstöring, korruption, ökad mångfald, diskriminering, maktmissbruk, segregation, invandring, polisvåld, väpnade konflikter runt om i världen.

Exempel: kontakt med eller del av gäng/subkultur/nätverk on- och offline som tycker att våld är legitimt som medel mot upplevda hot eller orättvis behandling.

Upplevelsefaktorer

Exempel på händelser som skapar någon form av kris eller trauma på det individuella planet:

  • en ekonomisk kris, som att bli av med jobbet eller uppleva det omöjligt att ta sig ur en socialt svår situation.
  • en politisk kris, som att uppleva sig marginaliserad, utsatt för diskriminering eller korruption.
  • en personlig kris, som att uppleva en familjetragedi eller att bli utsatt för brott.

Exempel på upplevelse: ilska, upprördhet, rädsla, stress, hot, exkludering, maktlöshet.

Att reagera med ilska eller upprördhet handlar ofta om att solidarisera sig med fler som man uppfattar som hotade eller utsatta. För många leder det till att man engagerar sig för att med demokratiska medel bidra till förändring. För ett fåtal kan upplevelserna bidra till att man radikaliseras. Upplevelserna utnyttjas också i propaganda och rekrytering till våldsbejakande extremistgrupper.

Huvudvägar

Säkerhetspolisen har identifierat fyra generella huvudvägar:

  • Utagerarens väg
  • Grubblarens väg
  • Familjens väg
  • Kontaktsökarens väg
Utagerarens väg

Består vanligtvis av en trasslig bakgrund, otrygg uppväxt och tidig inblandning i kriminalitet. Individen söker uppmärksamhet, spänning och en identitet genom att bryta regler, provocera, slåss och bråka. Det är vanligt med erfarenhet av våld som en metod för konfliktlösning från unga år. Våldsbejakande extremism kan locka av just av den anledningen − där anses våld vara normalt, legitimt och rent av önskvärt.

Grubblarens väg

Kännetecknas av ett sökande och inåtvänt beteende. Individen har svårt att finna sig till rätta i samhället, hänger på nätet, läser och funderar. Bakgrunden kan vara en trygg uppväxt i en familj som uppmuntrat tänkande och diskussioner om politik, ideologi och religion. Därför kan det ligga nära till hands att välja en intellektuell väg in i extremism. Här kan plötsliga samhälls-händelser som miljökatastrofer, krigsutbrott, eller ekonomisk kris vara faktorer som driver individen in i våldsbejakande extremism motiverad av ideologiskt tänkande om orättvisor i samhället.

Familjens väg

Det finns de som dras till extremism av den enkla anledningen att sådana idéer redan anammats i den familj, släkt eller vänkrets som hon eller han är uppväxt i. Det handlar då inte om något som driver individen mot extremism, utan det finns som något ”normalt” från början. Många har upplevt en isolerad barndom med få kontakter utanför familjesfären.

Kontaktsökarens väg

En del dras till extremistmiljön av sociala skäl, för att hon eller han söker närhet och gemenskap. Kärlek eller önskad vänskap med en speciell individ som redan finns i miljön kan vara den faktor som driver kontaktsökaren. Därför är det i regel en slump att kontaktsökaren dras in i våldsbejakande extremism och vilken typ av extremism gruppen står för.

Fördjupning: Grundkaraktärer

Enligt den norske forskaren Petter Nesser är den empiriska verkligheten när det gäller vad som lockar individer in i våldsbejakande extremism, mycket mer komplex än några vetenskapliga formade idealmodeller någonsin kan fånga. Varje typologi som skapas måste därför användas med största försiktighet när det gäller att identifiera potentiella och verkliga extremister.

Efter grundliga analyser av vad som kännetecknar personer aktiva i islamistiska terrorrörelser i Europa, formar han fyra olika grundkaraktärer baserat på individens motivation till att engagera sig i våldbejakande extremism:

  • Entreprenörer
  • Skyddslingar
  • Missanpassade
  • Sökare
Entreprenörer

Entreprenörerna uppträder som ledare. De är proaktiva, kommunicerande, de rekryterar, motiverar och utbildar följarna i nätverken. De är ofta gifta och har barn. De är karismatiska religiösa/politiska aktivister med en stark känsla för rättvisa. De uppfattas som passionerade och hängivna till sociala och politiska frågor, och de kräver respekt från sin omgivning.

Deras militanta inställning föds ur engagemanget för ”saken” och har inget egenvärde. De är hängivna tanken att stå upp för rättvisa åt dem de anser sig företräda. De är sällan aktiva i politiska partier men ibland i NGO:s. De verkar ha tillägnat sig den våldsbejakande extremismen successivt genom intellektuella processer, aktivism, idealism och engagemang för vad de uppfattar som social och politisk rättvisa. De är frustrerade av upplevelsen av att traditionellt politiskt engagemang inte leder till någon förändring. De upplever att engagemanget i våldsbejakande extremism däremot förefaller leda till handling som gör skillnad.

Skyddslingar

Skyddslingarna liknar entreprenörerna men är underordnad och yngre (bokstavligt eller erfarenhetsmässigt) än dessa. Skyddslingarna är ofta biträdande ledare. Skyddslingarna drivs också av engagemang, idealism och rättvisekänsla. De ser upp till entreprenörerna och är ofta unga och lättmanipulerade. Skyddslingarna är intelligenta, välutbildade, väluppfostrade och experter på sina kompetensområden (till exempel bombtillverkning eller IT-kunskap).

Missanpassade

De missanpassade är individer som ofta misslyckas med sociala relationer. De har vanligtvis trassliga bakgrunder och är kriminella. De verkar vara mindre ideologiskt intresserade än entreprenörerna och skyddslingarna. De missanpassade dras in i våldsbejakande extremism av vänskapslojalitet och/eller som ett sätt att hantera egna personliga problem.

Andra studier visar att individer med dessa kännetecken dras till extremism för att den har en uttalad acceptans för våldsanvändning. Dessa kan vara lockade av militärt tänkande, vapenintresse och/eller allmänt intresse av att slåss.

Nesser ser i sin studie att många missanpassade rekryteras till våldsbejakande extremism på fängelser eller genom kriminella nätverk. Enligt Kriminalvårdsverket kan vi inte se motsvarande mönster i Sverige vilket antas bero på att fängelsevistelsen för den enskilde organiseras på ett sätt som avviker från hur det fungerar i stora delar av Europa. I Sverige splittras grupper av fångar, de flyttas ofta och Kriminalvården håller sig genom underrättelseverksamhet uppdaterade om någon eller några fångar försöker påverka andra fångar att gå deras ärenden eller ansluta sig till extremism eller andra kriminella gäng.

De missanpassade är sällan välutbildade, men kan ha utvecklat en skicklighet i att hantera de sammanhang de befinner sig i och sett till att de är i god fysisk form. En del är engagerade, och kanske även framgångsrika, i sport eller idrott. De missanpassade når inte hög status i gruppen, ibland är de till och med i konflikt med andra medlemmar inklusive entreprenörerna. På grund av att de är fysiskt starka, ofta våldsbenägna och har kriminell erfarenhet, används de för praktiska uppgifter i förberedelser och genomförande av extremistiskt våld.

Sökare

Sökare har vanligtvis mindre specifika skäl till varför de ansluter sig till våldsbejakande extremism. De följer med strömmen av vad som i huvudsak förefaller vara sociala skäl. Andra studier har visat på olika motiv för sökandet:

  • De kan känna sig utsatta eller hotade genom till exempel mobbning och söker skydd inom ramen för den våldsbenägna extremismen.
  • De kan lockas av spänningen i nya utmaningar och har behov av att testa sina gränser genom att söka sig till ”farliga” miljöer.
  • De kan känna sig socialt utanför och söker vänner eller kanske substitut för föräldrar och familj som de upplever har svikit dem.

Deras brist på hängivenhet gör att de sällan kommer att inkluderas i en inre krets eller får känsliga förtroenden och centrala uppgifter. De är däremot viktiga i sin roll som supporters och de tillför en känsla av upproriskhet, äventyrslusta och vilja att försöka göra det omöjliga, som entreprenörer och skyddslingar saknar.

Enligt Nesser utgör de missanpassade och sökarna tillsammans den största gruppen bland våldsbejakande extremister. De har oftast gått en mer passiv väg in i våldsbejakande extremism än entreprenörer och skyddslingar, och de drivs mer av sökande efter gemenskap än lust till aktivism och idealism. Det är oftast entreprenörerna som tagit kontakt med de missanpassade och sökarna, sällan tvärt om.

De missanpassade och sökarna förefaller därför ha dragits in i våldbejakande extremism mer av ”en händelse” för att de kommit i kontakt med de mer ”passionerade”. Av det skälet är de mindre ideologiskt motiverade i sina handlingar, och en del av dem vänder sig utan tvekan mot sina bundsförvanter om det skulle gå så långt att de utför extremistiska våldsbrott och om de blir gripna för det.

Riskzoner

Riskzonen för att dras in i våldsbejakande extremism är mångfasetterad. Vi kan tala om olika stor risk beroende på individens beteende och behov som beskrivs i de fyra grundkaraktärerna.

Entreprenörer och skyddslingar är sannolikt de som löper störst risk och som också är de svåraste att nå med förebyggande insatser. De går in i extremismen för att de tror på dess idéer. Tron är en stark kraft svår att både stå emot och att ställa sig upp mot. Kommer dessa personer från grubblarens eller familjens väg, är kraften troligen ännu starkare.

Individer som passar in i beskrivningarna på missanpassade och sökare, har sannolikt åtminstone inledningsvis ingen eller bara en svag känsla för den ideologiska dragningskraften. Kommer de dessutom vandrade in i extremismen på utagerarens eller kontaktsökarens väg, bidrar de till en i grunden ganska svag koppling till extremistiska idéer. Dessa individer borde alltså vara lättare att nå med förebyggande insatser och med alternativa förslag om vad de skulle kunna fylla sitt liv med istället för extremistiska våldsbrott.

Läs mer

  • Björgo, Tore/Horgan, John red.: ”Leaving Terrorism Behind – Individual and Collective Disengagement”
  • Björgo, Tore/van Donselaar, Jaap/Grunenberg, Sara (2009): “Exit from Right-Wing Extremist Groups – Lessons from Disengagement Programmes in Norway, Sweden and Germany”, Abingdon/New York: Routledge, sid 135–152
  • Brottsförebyggande rådet/Säkerhetspolisen (2009): Våldsam politisk extremism – Antidemokratiska grupperingar på yttersta höger- och vänsterkanten. BRÅ-rapport 2009:15.

 

Källa: Säkerhetspolisen, Norska polisens säkerhetstjänst

Källa ”Fördjupning grundkaraktärer”: Nesser, Petter (2011) Jihad in Europe. Patterns in Islamist terrorist cell formation and behavior, 1995–2010, Björgo, Tore (2009) ”Processes of disengagement from violent groups of the extreme right”, i Björo, Tore & Horgan, John (ed), ss 30-48.