Förebyggande arbete

Att förebygga att en ung människa dras in i våldsbejakande extremism är ingen ”quick fix”. Det är ett långsiktigt arbete, präglat av omsorg och empati. Det individuella riskbeteendet kan jämföras med motsvarande för kriminalitet eller missbruk. Det vill säga ett beteende som omedelbart eller på sikt kan medföra skador för en själv eller andra.

Därför är förebyggande arbete mot våldsbejakande extremism ett av flera perspektiv inom brottsförebyggande arbete. Och därför kan man använda mycket av den kunskap som finns inom brottsförebyggande arbete generellt.

Det förebyggande arbetet kan bedrivas på flera nivåer (se bild).

Grön zon: generella förebyggande insatser
Gul zon: specifika förebyggande insatser
Röd zon: individinriktade förebyggande insatser

Det förebyggande arbetet

Nivå 1: Generella förebyggande insatser

Nivå 1

En bred insats för alla barn och unga i samhället. Det gäller hälsovård, utveckling av social och kognitiv kompetens på dagis, skolans kunskaps- och demokratiuppdrag m fl. Var och en av insatserna har ett mål i sig, men tillsammans utgör de en betydande förebyggande effekt i relation till riskbeteenden.

När man arbetar med alla unga, inte bara specifika riskgrupper, kommer några ur riskgrupperna att fångas upp. Ett brett spektrum av yrkesverksamma inom t ex skola, fritids- och ungdomsverksamhet, dagis, hälsovård och föreningar bedriver ett generellt förebyggande arbete.

Tecken på oro

Det finns olika typer av oroande tecken som pekar på att de generella insatserna behöver stärkas i ett bostadsområde, en stadsdel eller i en kommun. Exempel kan vara:

• Att många ger uttryck för en känsla av otrygghet

• Att många känner och visar bristande tillit till varandra och till samhället

• Att det förekommer våld, skadegörelse eller annan kriminalitet som riktar sig till specifika institutioner eller grupper av människor

• Att många upplever sig diskriminerade eller orättvist behandlade

• Att vissa individer eller grupper stöts bort

För att skapa överblick kan man kartlägga hur situationen uppfattas. Vilka problem finns, vilka grupper är utsatta och vilka grupper utsätter andra? Som grund för kartläggningen kan man genomföra en trygghets- eller attitydundersökning. Den kan i sin tur mätas mot statistik över demografi, anmälda brott och socioekonomiska förhållanden.

Nivå 2: Specifika förebyggande insatser

Nivå 2

En mer målinriktad insats mot specifika problem eller unga i riskgrupper. Insatsen är resursorienterad och siktar på att erbjuda attraktiva alternativ. Skolpersonal, socialarbetare, poliser och andra som samverkar lokalt arbetar på den här nivån.

Tecken på oro

Tecken som pekar på en möjlig koppling till våldsbejakande extremism i ungdomsmiljöer har ofta att göra med ett kollektivt förändrat beteende. Det uttrycks ofta genom synliga tecken som är möjliga att uppfatta av vuxna som står i kontinuerlig dialog med unga. Exempel kan vara:

• Att unga signalerar åsikter och budskap genom yttre symboler och märken

• Att unga ger uttryck för olika konspirationsteorier, synen på andra som fiender, hat mot bestämda grupper

• Att unga tycker att det är okej med våld i vissa situationer för att protestera mot eller ändra samhället

• Att unga lägger av med fritidsintressen och lämnar gamla kompisar och gäng för att ge uttryck för något av övriga tecken

Att en grupp unga uppvisar ett eller flera av dessa tecken betyder inte automatiskt att de är på väg att radikaliseras eller att det finns en närvaro av våldsbejakande extremism i kommunen. Men det kan vara anledning till att närmare undersöka situationen i syfte att bättre kunna bedöma om ytterligare insatser är nödvändiga.

Handlingsmöjligheter

• Undersök ungas behov och motivation: Vilka behov kan de unga få utlopp för i en destruktiv, kanske våldsbejakande extremistisk miljö? Kan behoven mötas på något annat sätt? Det kan handla om behov av spänning, social gemenskap eller en vilja att påverka samhället.

• Skapa relationer till små grupper med samma motivation: Försök att bygga relationer till mindre grupper om 2–5 unga som har samma behov och motivation. Relationerna kan göra det möjligt att erbjuda motiverande och attraktiva alternativ.

• Skala gruppen som en lök: I gruppens periferi finns medföljare och hang arounds som är lättast att nå. De har investerat minst i gruppen och har minst att förlora. Deras ideologiska engagemang är ofta lågt. Genom att nå dem med alternativ påverkas ändå gruppens kärna.

• Arbeta med gruppens kärna: En annan strategi är att fokusera på gruppens kärna – de ledande medlemmarna. Ju mer centralt placerade personer man kan skapa relationer till och påverka, desto fler kan följa efter i en positiv riktning.

• Bygg föräldra- eller familjenätverk: Familjen spelar roll för de flesta. Unga bryr sig om sina familjer, vad de än säger. Och de flesta föräldrar bryr sig om och försöker ta ansvar för sina barn. Genom att samla familjer och sätta dem i kontakt med varandra kan man utbyta tankar och dela oro med varandra. Gemensamt kan man stötta varandra i insatser och vägar framåt.

Nivå 3: Individinriktade förebyggande insatser

Nivå 3

En insats som riktar sig mot den enskilda individen som har ett riskbeteende. Insatsen går ofta hand i hand med förebyggande insatser mot riskgrupper. Insatsen kan handla om att utreda, anpassa erbjudanden och åtgärder som t ex mentorer, stödpersoner, undervisningsstöd, praktikplats eller arbete. Pedagoger, socialarbetare, mentorer, personal inom psykiatri och sjukvård m fl. är exempel på yrkesgrupper som arbetar med enskilda unga.

 

Tecken på oro

I många kommuner finns utarbetade handlingsplaner och metoder för förebyggande arbete mot kriminalitet, missbruk och liknande. Det som tas upp nedan kan ses som ett komplement att integrera i befintliga metoder.

 

Exempel på riskbeteende

• Att individen hänger på hemsidor, läser böcker eller ser film med våldsbejakande extremistiskt budskap

• Att individen är inblandad i tydliga händelser eller situationer, som våldsamma sammandrabbningar eller upplopp, möten med extremistiska budskap

• Att individen börjar omge sig med extremistiska symboler, klär sig enligt en viss grupps dress code eller tatuerar sig

• Att individen är inblandad i kriminalitet eller annan typ av allvarligt riskbeteende

Exempel på åsikter

• Intoleranta åsikter, förkastar demokratiska principer, övertygad om att de egna åsikterna är de enda riktiga, försöker argumentera och överbevisa andra

• Ger uttryck för konspirationsteorier, synen på andra som fiender, hat mot bestämda grupper. Det kan vara judar, muslimer, svennar, kapitalister, invandrare, homosexuella osv.

• Argumenterar för absoluta lösningar, t ex att en viss grupp ska bort, att samhället ska sprängas osv.

• Försöker legitimera sina åsikter genom att peka på missförhållanden i samhället eller världen

Exempel på relationer

• Isolerar sig eller har dåliga relationer till familjen

• Hänger med nya kompisar och har relationer till personer eller grupper som ger anledning till oro, t ex kopplingar till kriminalitet eller våldsbejakande extremism

• Lägger av med fritidsintressen och lämnar gamla kompisar och gäng

 

Komplex bild

Riskbeteenden varierar och kan visa sig på olika sätt för olika vuxna. Personal på fritids eller på fritidsgården kan lägga märke till oroande nätvanor. Föräldrar snappar upp saker som sägs och görs hemma, som inte märks i skolan. Fältare märker förändringar på gatan om kvällarna.

Det gäller att använda sin yrkeskunskap för att tolka det man ser och hör. Som professionell får man fråga sig själv om beteendet kan vara ett rop på uppmärksamhet, utanförskap eller en helt naturlig del av en tonårsprocess där identitetssökande och fascination för subkulturer ingår.

För att ta reda på hur pass oroad man ska vara behöver man undersöka situationen och beteendet närmare.

Handlingsmöjligheter

Det finns två vägar att gå. Antingen följs tecken på oro upp direkt, eller så krävs ytterligare utredning för att bedöma fallet.

 

Värdera risken

I förebyggande arbete med grupper och individer (nivå 2 och 3) bör man värdera konsekvenserna av att agera eller vara passiv. Värderingen tar t ex hänsyn till:

• Riskerar en insats att förvärra problemet och ytterligare stigmatisera individen? Insatsen kan tolkas kontraproduktivt som en bekräftelse på att myndigheterna övervakar och förföljer individen.

• Riskerar man att situationen eskalerar? Att marginalisera grupper eller individer kan samtidigt innebära att man förlorar viktiga sociala aktörer som hade kunnat bromsa att något allvarligare händer.

• Riskerar man att missbedöma ungas beteende genom att bortse från rätt kontext? Exempel: yttre symboler som tatueringar eller kläder kan vara tydliga risktecken i en miljö, men absolut inte i en annan. Kontexten avgör vad som avviker från normen och vad som är mainstream.

• Riskerar man en förvärring av problemet, om man inte agerar?

• Riskerar man att göra ett oroande eller problematiskt beteende normalt och accepterat om man förhåller sig passiv?

Handlingsmöjligheter

• Dialog: utgå från eller bygg befintliga relationer för att skapa tillit som kan rymma dialog med den unga individen, föräldrar eller andra i den unges närhet. Ibland krävs att en särskild vuxen som den unga individen är trygg med involveras. Läs mer i Metodstöd för dialog med unga.

• Samverkan: samarbeta utifrån samverkansgruppens olika kompetenser och erfarenheter, ta kontakt med andra relevanta aktörer. Det handlar inte om överreagera, utan att få olika synpunkter som är viktiga för helhetsbilden.

• Nätverk: att mobilisera både professionella och personliga nätverk runt individen kan vara effektivt för att skapa en insats där föräldrarna, familjen eller andra närstående vuxna involveras i problemen och hur de ska lösas.

• Samtal: kalla individen och föräldrarna till samtal. Situationen avgör hur samtalen läggs upp och vem som kallar. Om det är möjligt bör föräldrarna vara med, men det kan också vara direkt olämpligt. Läs mer i Metodstöd för dialog med unga.

• Informera: det kan finnas fler institutioner och instanser i kommunen som har rätt att informeras och som kan bidra till särskilda insatser för individen. Inom samverkansgruppen finns kunskap om vad lagstiftning kräver och kan erbjuda.

• Utred: om det finns underlag för det – tillsätt en utredning för eventuella stödinsatser. Det kan handla om att individen visar sig ha gått så långt in i en radikaliseringsprocess att det krävs särskild avhopparkompetens och resurser. Det kan också handla om att individen är så tätt knuten till en våldsbejakande extremistisk grupp att det utgör en fara för hans eller hennes säkerhet. Då kan kontakt med Säkerhetspolisen krävas. Utredningen kan dock visa att problemet inte är så stort som man befarade.