Intervjuer med aktivister

Intervju

Stefan, 33 år

Aktiv i den våldsbejakande högerextrema miljön som ledare för en mindre nazistorganisation

Stefan kommer ihåg när han för första gången blev intresserad av högerextremistiska grupper i Sverige. Det var när han slog på teven 1993 och hamnade i en film som hette ”Rasist, javisst”, en dokumentär om nazister och främlingsfientlighet som visade en provkarta av sin tids grupper från både den rasistiska och den antirasistiska miljön. Han säger att han såg alla dokumentärer av det här slaget som gick på teve de här åren och spelade in allt han kom över på VHS. Filmerna har han fortfarande kvar.

”Det finns få sådana fanatiker som jag.”
Läs mer om Stefan

− Jag tyckte det var jättehäftigt med skinheads. Nu när jag ser filmen kan jag ju tänka att de är försupna nollor, men så tänkte jag inte då.

Han vill med detta exempel visa på hur det som är tänkt att verka avskräckande kan fungera precis tvärtom. Ofta kan det snarare locka.

Han är född och uppväxt i en invandrartät Stockholmsförort, där har han bott hela sitt liv.

− Jag är uppväxt i ett invandrargetto. Alla svenskar pratade om invandring och hur fel det var.

1994, när han var 14 år, gick han med i Engelbrektsmarschen, en årligt återkommande högtidsdag för Sverigedemokraterna under 1990-talet. På 2000-talet togs marschen över under några år av utbrytarpartiet Nationaldemokraterna för att sedan läggas ner. Han tågade genom Stockholm tillsammans med cirka 800 andra deltagare, de flesta skinheads.

Senare sökte han sig i stället till Ny demokrati, det nyliberala/högerpopulistiska partiet som kommit in i riksdagen 1991. När han gick med hade partiet nyligen förlorat sina mandat i riksdagen.

− Jag kom till Ny demokrati i full skinheadsmundering och jag blev väl omhändertagen. Det var omtumlande.

Han var medlem i 4 år, ända tills partiet lades ner. Vid nerläggningen satt han i partistyrelsen. Sedan var han enligt egen uppgift med och grundade Nationaldemokraterna (ND) som bildades av en utbrytargrupp ur Sverigedemokraterna. ND försökte framställa sig som ett något hårdare alternativ till SD, men utan att anspela på nationalsocialism och andra totalitära ideologier.

Stefan säger att han redan från starten var mer extrem än genomsnittsmedlemmen i ND. Han läste ”Mein Kampf” och blev mer och mer radikal. Han beskriver det nästan som ett religiöst uppvaknande.

− Pusselbitarna föll på plats. Jag har läst boken 10 gånger, jag älskar den.

Om Stefan ger en korrekt bild av sig själv var det idéerna, och en önskan om att hitta något sant och riktigt att tro på, som lockade. Men det är inte något lätt liv att vara nazist, säger han. Han har haft problem på jobbet, eftersom det kommit reaktioner på åsikter som han gått ut med i medierna. Att arbeta som väktare ansågs inte förenligt med att vara antidemokrat.

Till skillnad mot många andra anser han inte att gemenskapen i rörelsen är någon viktig drivkraft.

− Det är en myt, det är skitdålig gemenskap. Jag hade haft fler vänner om jag varit med någon annanstans.

Delvis tror han att hans erfarenheter handlat om att han har, och ofta haft, en ledande roll i de organisationer han verkat inom, vilket gjort honom extra utsatt. Dessutom har han ibland varit en offentlig person. Men han vill ändå ge en bild av att konflikterna inom den högerextremistiska rörelsen ofta är större än de som finns med motståndare inom exempelvis extremvänstern.

− De allvarligaste mordhoten kommer från andra inom NS-rörelsen. AFA (Antifascistisk Aktion) tramsar, de gör ingenting, sprayar ens dörr kanske. De uppnår något genom att slå mot ungdomar som blir rädda för lite. Jag hoppar inte av bara för att de attackerar mig.

− Jag är nationell från det jag vaknar tills jag somnar. Jag har väldigt lite socialt liv. Det finns få sådana fanatiker som jag, det är en brist, det är därför inte rörelsen går framåt.

Han har inga planer på att skaffa sig familj, några flickvänner anser han sig inte ha tid med.

− Det är lätt att se hur det går för alla som skaffar sig familj. Hitler hade inga barn, inte Karl XII heller. Organisationen rasar ihop om jag inte är med.

− Jag tänker ofta på behovet av eugenik (rashygien) när jag sitter på tunnelbanan och ser alla krokiga, sjuka människor som sitter där. Vi ska avla fram perfekta ariska män, vi ska utrota sjukdomar. Det kanske betyder att en eller annan man måste sterilisera sig, men än sen, i framtiden gynnar det alla, alla skulle kunna må bättre.

(Ur intervju av Anna-Lena Lodenius, journalist och författare, specialiserad på våldsbejakande högerextremism. Intervjun genomfördes 2012.)

Ahmed, 23 år

Aktiv i den våldsbejakande islamistiska miljön

Ahmed kommer från en stad i Mellansverige. För några år sedan dömdes han för att ha försökt bränna ner en vallokal utanför Stockholm som skulle användas av exilirakier. Han föddes i Mellanöstern men kom till Sverige som litet barn. Varken han eller hans föräldrar var troende muslimer.

”Bland dagens muslimer väljer många att vända sig mot den väpnade grenen för att söka en identitet.”
Läs mer om Ahmed

Under gymnasietiden blev Ahmed indragen i kriminalitet. Han hade blivit mobbad i skolan för att han var kort, och försökte kompensera det genom träning och doping. För att finansiera sitt missbruk började han själv att sälja preparaten i stor skala. Han åkte fast, satt häktad under lång tid och hamnade i en livskris. Han funderade över vad som gått fel i hans liv, och samtidigt följde han nyhetsrapporteringen om Irakkriget på TV. Mer och mer kom han fram till att det var den västerländska livsstilen det var fel på, och att lösningen låg i en militant form av islamism.

Intervjun skedde på Kumlaanstalten, där han tillfälligt var placerad i väntan på en mer permanent fängelseplacering efter domen om mordbrand.

Ahmed var klädd i Kriminalvårdens grågröna collegetröja, men bar egna sandfärgade khakibyxor med byxbenen uppvikta till anklarna. Han hade ett pojkaktigt ansikte, till hälften dolt av en välansad skäggkrans.

­– Det var en inre process som växte fram i mig när jag satt häktad. Jag befann mig i en sorts karusell som bara snurrade runt, en osund livsstil där man alltid skulle ha den senaste mobilen, den senaste grejen… Bland dagens muslimer väljer många att vända sig mot den väpnade grenen för att söka en identitet. Det har med de korrupta systemen i de flesta muslimska länder att göra, men även den västerländska livsstilen, sa han.

Ahmed förklarade på ett självklart sätt hur hans världsbild såg ut. Att de flesta muslimer tog avstånd från våld berodde enligt honom på att de var ”okunniga” och ”egoistiska”. Men själv hade han inte varit politiskt och religiöst intresserad i mer än ett par år.

Han började besöka extrema islamistiska sidor på internet, där våldet var i fokus. Och han började chatta med andra ungdomar som hade en liknande uppfattning som Ahmed.

I Ahmeds dator fann polisen våldsbejakande propaganda. Det var bilder av al-Qaidaledare och självmordsbombare, och filmer med sprängattentat och avrättningar. Man fann även filmer om nazisternas Tredje rike, ett samhällssystem som Ahmed såg som ett föredöme. Det starka intresset för våldet i sig var påtagligt.

Ahmed radikaliserades på egen hand. Men det vanligaste är att radikalisering sker i grupp, tillsammans med kompisar. Det sociala nätverket förefaller här ha större betydelse än ideologin.

(Ur Extremister – En berättelse om politiska våldsverkare i Sverige (Bokförlaget DN, 2007) av Magnus Sandelin, journalist och författare, specialiserad på våldsbejakande islamism. Intervjun genomfördes 2006. ”Ahmed” heter i verkligheten något annat, han har bett att få vara anonym.)

Peter, 19 år

Aktiv i den våldsbejakande vänsterextrema miljön

Peter var 16 år när han flyttade från hemstaden för att gå på internatskola i en mindre ort. Han var politiskt ointresserad, men på den nya orten började han snart umgås med ungdomar inom den radikala vänstern. En del av dem tillhörde den autonoma miljön, som Antifascistisk Aktion.

”Vi gör motstånd mot det onda samhället.”
Läs mer om Peter

– Man blev kompisar, man spelade TV-spel, man fikade, man hängde och gick på fester tillsammans och var verkligen kompisar, berättade han.

För Peter tog det ett par år från det att han varit politiskt ointresserad till att han blivit så övertygad politiskt att han själv brukade våld för sina åsikters skull. Intervjun skedde i samband med en rättegång där han kom att dömas för försök till grov mordbrand av en McDonald´s-restaurang. Han var då 19 år gammal, hade gänglig kropp, och ett pojkaktigt utseende med kort, brunt hår. Under rättegången var han klädd i mörkblå munkjacka och jeans.

Efteråt berättade han på telefon hur han kände ett kompakt hat mot samhället och staten. Han sa att det överordnade i hans kamp var att med alla till buds stående medel bekämpa detta samhälle som han menade skapar onda människor. Polisen var enligt honom en del av detta. Medierna ansåg han vara fascistiska, och ett företag som McDonald´s var enligt Peter en symbol för kapitalismen, imperialismen och det amerikanska förtrycket.

– Och för hela storebrorsapparaten, hela skiten.

Exakt vilken typ av samhälle som ska ersätta dagens hade han inget svar på, mer än att det skulle vara ”på lika villkor och solidaritet”.

Han berättade att inom den autonoma rörelsen kallar sig folk en mängd olika saker, som kommunister, anarkister och syndikalister. Att det är ett hopkok av allt möjligt, men att det som förenar dem är motståndet mot ”det onda samhället”.

I rätten berättade Peter om hur han lärt känna allt fler människor med vänsteråsikter, ett löst nätverk utan någon egentlig organisering.

– Vem som är vad har jag ingen egentlig koll på. Vem som till exempel är extrem och vem som är parlamentarisk, uppgav han för rätten, och menade att om man har extrema åsikter brukar man hålla det för sig själv.

Peter vittnade om att han kände sig populär inom de här radikala kretsarna. Det fanns ”kommandon”, slutna grupper inom extremvänstern som genomförde olika aktioner, berättade han. På en fest, ”lite på fyllan”, erbjöd han sin hjälp om det skulle genomföras ett attentat. Och han berättade hur hedrad och betydelsefull han kände sig när han blev tillfrågad av andra inom den autonoma miljön om att genomföra en aktion mot McDonald´s.

Tillsammans med en kamrat som var ledande inom en lokal AFA-grupp tillverkade han en tidsinställd brandbomb. Den placerade han sedan ovanför innertaket på en av restaurangerna. Elden självdog dock.

Hans föräldrar blev förfärade när han senare greps och dömdes för försök till grov mordbrand. De förstod inte hur han kunnat begå en sådan handling. Peter hade varit duktig och omtyckt både i sin idrottsförening och i skolan, med höga betyg och hög närvaro. Han ansågs vara harmonisk, omtänksam och utåtriktad, och hade bra kontakt med bägge sina föräldrar. Men nu skulle han sitta i fängelse.

Innan han greps hade han skickat ut ett pressmeddelande där det stod att syftet med attentatsförsöket var att uppnå ”maximal skada” med döda eller skadade personer.

Men i intervjun berättade han att avsikten inte var att orsaka en brand, utan att händelsen mest skulle ses som ett ”hot”.

– Som en desperat åtgärd när alla andra vägar är stängda, sa Peter.

(Ur Extremister – En berättelse om politiska våldsverkare i Sverige (Bokförlaget DN, 2007) av Magnus Sandelin, journalist och författare, specialiserad på våldsbejakande vänsterextremism och autonoma miljöer. Intervjun genomfördes 2006. ”Peter” heter i verkligheten något annat, han har bett att få vara anonym.)